målardrömmen
 
Jag minns den väl, glädjen jag kände i skolan under tecknings-lektionerna. Vid sidan av gympan var teckningen det bästa jag visste! Någongång under gymnasietiden gick sedan något "snett".
Det finns inga teckningsminnen alls från de åren, och varför pennorna gömdes, och alla bilder slängdes ... ja, det vet jag inte, även om jag kan ana.                       

Antagligen gjorde jag som så många andra tonårsbarn med underbara, vilda drömmar; grävde ner dom för att slippa ångesten och rädslorna över att aldrig vara "tillräckligt bra". Den "inre domaren" var, i mitt fall, skoningslös ... under många år undvek jag smidigt uttryck via block och staffli. Längtan var totalt förträngd.

Till slut kom den sakta upp till ytan. Det var under ett underbart år, som jag tillbringade i Väst-Indien i mitten av 80-talet. Jag var 35, och hade börjat "hänga" i konstnärskretsar i Santo Domingo. Där, sittande i en gungstol på en stor terass under ett magnifikt papaya-träd, började jag rita. Snabbt noterade jag hur gott detta gjorde mig, både i min ofta värkande rygg och i mitt sinne.

Väl hemma tog jag tag i det "på allvar". Först skissandet, sedan akvarellen .... så småningom min stora hemliga dröm ; oljan !

Skapandet började vinna terräng i vardagen ... Det var nytt, kändes spännande ... och det var svårt. Stunderna präglades ganska ofta av betydliga doser självkritik, både mot det som kom fram på papperet och duken, och mot själva faktumet att tid lades på "något så onödigt". Nyfikenheten vann dock, som tur var, många gånger kampen med domaren, när han gjorde sitt bästa för att få mig på "bättre tankar".

Det blev en del kurser förståss, och inspiration plockade jag från många olika håll. Från naturen, de vilda molnen på himlen, från bergen och från Lappland! Och självklart från ljuset, hettan, och flamencon i Spanien, där jag tillbringade några år efter millenium-skiftet.

Just nu är det lugnet och stillheten i Ulricehamn som inspirerar, tillsammans med TaiChin och min älskade tango-träning. I ateljén går upptäcksresan vidare.

Färgen får ofta bestämma, eller rättare sagt, det känns ofta som om jag följer färgen. Formen kommer så småningom. Det blir det det blir, och ibland ingenting ... det är skönt så.

Måleriet blir mer och mer meditativt, och där, i stillheten ... föds det som ska födas.

Vilandet i processen har blivit viktigare ... och länkningen jag länge sökt, är gjord på allvar ; ihopkopplingen av livet, filosofin och själva skapandet.

Mitt måleri har blivit ett självklart val, ett absolut nödvändigt val. Drivkraften tycks bara öka, och jag känner tydligt hur drömmen bara blankt vägrar att grävas ner på nytt eller bortprioriteras !              
  En fascinerande känsla.

Paulo Coelhos ord i "Alkemisten", ligger nära till hands ;
   "när du  lever ditt livsöde, kommer hela universum in och hjälper till ..."    

Det kanske är så, för det känns som om det blir mycket, mycket måla, tiden som kommer !                     

Välkommen att i  mina konstgallerier här på hemsidan, och på mina utställningar,
följa det som löpande sker på målarvägen ......
                              
                                                                                      Peter